Lilio

(MYCKET TEXT MEN VÄLDIGT INNEHÅLLSRIKT!)

Jag tänkte berätta om generaliserat ångestsyndrom (GAD) som jag har. Men först får ni läsa lite faktsa om det här:

Generaliserat ångestsyndrom, eller GAD efter engelskans generalized anxiety disorder, innebär att en person sällan eller aldrig kan kontrollera sin oro och ängslan. Det påverkar hela tillvaron för den drabbade. De mest effektiva behandlingarna vid generaliserat ångestsyndrom är kognitiv beteendeterapi och antidepressiva läkemedel.

Generaliserat ångestsyndrom börjar oftast under barndomen eller tonåren. Sjukdomen är vanligare hos kvinnor än hos män. Det tycks även som att fler äldre än yngre personer drabbas av generaliserat ångestsyndrom, till skillnad från andra ångestsyndrom.

Att känna oro, ångest eller bli ledsen och trött av motgångar och påfrestningar är helt naturligt och något vi alla råkar ut för. Det innebär inte att man lider av generaliserat ångestsyndrom. För att få diagnosen ska man ha långvariga besvär som gör det svårt att sköta ett arbete, fungera socialt och fungera i familjelivet.
Symtom på generaliserat ångestsyndrom

En person med generaliserat ångestsyndrom är:

mer eller mindre konstant ängslig
osäker
okoncentrerad
rastlös
pessimistisk
spänd
stresskänslig
lättretlig.

Han eller hon kan även lätt bli uttröttad. Det är vanligt med dålig sömn och att man oroar sig på ett överdrivet sätt för stort som smått. Det kan i sin tur ge kroppsliga besvär som spända muskler, huvudvärk, tandgnisslan, svettningar, darrningar, muntorrhet, hjärtklappning, mag- och tarmbesvär och ett behov av att kissa ofta.

Personer med generaliserat ångestsyndrom vet att deras omgivning många gånger tycker att de oroar sig i onödan och tar ut olyckor i förskott.


Hur jag känner.

Jag mår bra nu. Väldigt bra och har gjort i fyra månader nu. Jag går ju på en högre dos av min medicin mot min bipolär sjukdom. Men ångest har jag ändå alltid haft. Den är mindre nu men fortfarande där. Innan hade jag mest ångest så att jag kände det i psyket. Mest depression ångest så den var mer intensiv psykiskt. Tänk att ni har haft sex med världens äckligaste person och ångrar det så mycket att ni nästan börjar gråta. Den känslan har jag utan anledning.

Nu däremot brukar jag inte ha den känslan så ofta mer. Nu visar det sig kroppsligt först och mest. Som när jag ska åka buss till skolan. Jag kliver på den och mår bra och känner igen ångest alls, och precis när den börjar köra får jag svårt att andas och det trycker på bröstet och så svettas jag. Jag började tro att jag va sjuk men sen när jag pratat med min pojkvän kom vi på att det kan ju vara undermedveten ångest. Jag är ju skiträdd för busschaförers körsätt då dom kör som dårar och jag tror verkligen att när jag dör kommer det vara på en buss.

Den störiga kroppsliga ångesten kan komma lite då och då och den är väldigt jobbig för jag känner inget psykiskt som den andra,, jag kan må hur bra som helst sen PANG kommer den. Och då börjar jag ju tro att jag ska dö (är cp rädd för döden) och så kan det leda till en panikattack. Detta är rätt jobbigt men jag har MYCKET hällre ångest som visar sig mest kroppsligt än psykiskt som den gjorde innan.

Så när folk tror att jag är blödig, mesig, pessemistisk osv, ska dom veta att det inte är så lätt att leva med GAD. Jag gör faktiskt det bästa av situationen!