Lilio

suzanan:

Varför ska du på rättegång med din dotter?


Svar: För att hon är hos ett familjehem. Det är så att jag och min man var väldigt deprimerade i somras. Så mycket att den sista veckan kunde jag inte ta hand om Melanie som jag borde göra. Vi vände oss till soc och dom sa att eftersom det va en frivillig placering så fick vi hem henne när vi ville. Vi tyckte att det va bra för då kunde vi få hem henne när vi mådde bra igen.

Efter 2 månader mådde jag bra igen. Jag sa att jag ville ha hem henne men då ville dom göra en utredning och helt plötsligt kunde dom be henne och bli omhändertagen annars(!). Jag kände mig väldigt lurad men gick med på det. Efter 6 veckor sa jag att jag inte ville vänta mer. Då omhändertog dom henne driekt och att hon då skulle vara där sex månader till innan en ny utredning inleds vilket dom inte hade förtydligat när dom ville göra utredningen. Jag tänkte fan häller att hon ska vara där när jag och min man är fullt kapabla att ta hand om henne och mår hur bra som helst.

Vi överklagade och åkte på rättegång till förvältningsrätten. Vi fick domen den 22:e där dom skrev att alla små saker soc dragit upp (som fick mig att känna mig som en så dålig mamma) inte betydde något utan det va vår sjukdom (vi har biploär syndrom) som var i fokus. Dom tyckte att vårt psyke fortfarande är skört och att vi borde vänta mer. Detta tycker vi är bullshit för vi har mått bra i fyra månader nu och om två månader till ser man den fulla effekten av min medicin ökning och då vet man att jag alltid må bra om inte något drastiskt händer dom död och sånt. Så varför ska hon då va där i sex månader kvar när det bara är två ynka månader till så ser man att jag är fullt stabil (i andras ögon dock, jag vet att jag är stabil redan nu).

Vi kommer iaf överklaga igen och det tycker vår advokat med eftersom att det inte är en tillräckligt konkret anledning att fosterplacera ett barn.

Nu i efterhand klandrar jag min läkare rätt mycket också. Jag sa till henne UPPREPADE gånger när jag va deprimerad att jag ville att vi skulle höja min dos på min medicin. Jag sa att jag läst över allt på internet att man kunde höja den bra mycket mer än 200 mg och att jag trivdes med den jätte mycket. Men nej då skulle hon sätta in massa andra mediciner som jag fick myrkrypningar av i hela koppen och sånt. Till sist va jag så deprimerad att jag lämnade bort Melanie. När hon äntligen höjde dosen till 300 mg såefter 4 veckor som det tar innan en medicin börjar verka) så mådde jag bra igen. Hade hon bara höjt den jävla medicinen från början hade inget av detta behövt hända.

Men nu vet ni iaf. Det här är ett väldigt känsligt ämne för mig så jag ber er att inte säga något dumt.

(MYCKET TEXT MEN VÄLDIGT INNEHÅLLSRIKT!)

Jag tänkte berätta om generaliserat ångestsyndrom (GAD) som jag har. Men först får ni läsa lite faktsa om det här:

Generaliserat ångestsyndrom, eller GAD efter engelskans generalized anxiety disorder, innebär att en person sällan eller aldrig kan kontrollera sin oro och ängslan. Det påverkar hela tillvaron för den drabbade. De mest effektiva behandlingarna vid generaliserat ångestsyndrom är kognitiv beteendeterapi och antidepressiva läkemedel.

Generaliserat ångestsyndrom börjar oftast under barndomen eller tonåren. Sjukdomen är vanligare hos kvinnor än hos män. Det tycks även som att fler äldre än yngre personer drabbas av generaliserat ångestsyndrom, till skillnad från andra ångestsyndrom.

Att känna oro, ångest eller bli ledsen och trött av motgångar och påfrestningar är helt naturligt och något vi alla råkar ut för. Det innebär inte att man lider av generaliserat ångestsyndrom. För att få diagnosen ska man ha långvariga besvär som gör det svårt att sköta ett arbete, fungera socialt och fungera i familjelivet.
Symtom på generaliserat ångestsyndrom

En person med generaliserat ångestsyndrom är:

mer eller mindre konstant ängslig
osäker
okoncentrerad
rastlös
pessimistisk
spänd
stresskänslig
lättretlig.

Han eller hon kan även lätt bli uttröttad. Det är vanligt med dålig sömn och att man oroar sig på ett överdrivet sätt för stort som smått. Det kan i sin tur ge kroppsliga besvär som spända muskler, huvudvärk, tandgnisslan, svettningar, darrningar, muntorrhet, hjärtklappning, mag- och tarmbesvär och ett behov av att kissa ofta.

Personer med generaliserat ångestsyndrom vet att deras omgivning många gånger tycker att de oroar sig i onödan och tar ut olyckor i förskott.


Hur jag känner.

Jag mår bra nu. Väldigt bra och har gjort i fyra månader nu. Jag går ju på en högre dos av min medicin mot min bipolär sjukdom. Men ångest har jag ändå alltid haft. Den är mindre nu men fortfarande där. Innan hade jag mest ångest så att jag kände det i psyket. Mest depression ångest så den var mer intensiv psykiskt. Tänk att ni har haft sex med världens äckligaste person och ångrar det så mycket att ni nästan börjar gråta. Den känslan har jag utan anledning.

Nu däremot brukar jag inte ha den känslan så ofta mer. Nu visar det sig kroppsligt först och mest. Som när jag ska åka buss till skolan. Jag kliver på den och mår bra och känner igen ångest alls, och precis när den börjar köra får jag svårt att andas och det trycker på bröstet och så svettas jag. Jag började tro att jag va sjuk men sen när jag pratat med min pojkvän kom vi på att det kan ju vara undermedveten ångest. Jag är ju skiträdd för busschaförers körsätt då dom kör som dårar och jag tror verkligen att när jag dör kommer det vara på en buss.

Den störiga kroppsliga ångesten kan komma lite då och då och den är väldigt jobbig för jag känner inget psykiskt som den andra,, jag kan må hur bra som helst sen PANG kommer den. Och då börjar jag ju tro att jag ska dö (är cp rädd för döden) och så kan det leda till en panikattack. Detta är rätt jobbigt men jag har MYCKET hällre ångest som visar sig mest kroppsligt än psykiskt som den gjorde innan.

Så när folk tror att jag är blödig, mesig, pessemistisk osv, ska dom veta att det inte är så lätt att leva med GAD. Jag gör faktiskt det bästa av situationen!

Nu har jag varit på rättegången. Skit jobbigt va det och jag va riktigt nervös. Sen att det är ett sånt känsligt ämne så att tårarna är nära hela tiden gör ju inte saken bättre. Man känner sig bara så lurad när man ber om hjälp och sen får skit för det. Nu kan jag iaf andas ut. Fast får vi fel kommer vi överklaga igen. Så då blir det samma jobbiga igen men för tillfället kan jag andas ut..

Godmorgon! Ska snart lämna snuttan på dagis. Och jag är SVIN trött. Kom inte i säng förräns halv ett igår eftersom att jag satt uppe och läste massa om linjen pyskiatrisk omvårdnad. Hade fått det hela lite om bakfoten. Jag trodde det va psykiatriker man blev efter den linjen. Men för att bli psykiatriker måste man först gå en 5 års läkarutbildning och sen efter det vidareutbilda sig till psykatriker pluss jobba massa som AT och skit och mög. Sen kollade jag lite på psykolog och då skulle man gå en psykolog utbildning på 5 år. Men efter utbildningen psykatrisk omvårdnad får man jobba med personer med psykisk ohälsa antingen självständigt eller i team på te.x rättspsykatrisk vård, på kriminal vården med folk med drog och alkoholproblem och sånt. Och den varar bara i 2 år. :) Så den nöjer jag mig gott och väl med!

Nej nu ska jag gå! Puss!

Godmorgon! Har suttit och läs runt lite mer om att läsa vidare och sånt. Tror jag kan få det att funka. Får se. Kan ju ta studielån och då hade ju garanterat orkat studera för då blir ju det, det ända jag gör men sen så får man ju så massa skulder pågrund av det. Så om jag skiter i att ta Csn, får jag antingen jobba om jag lyckas få ett jobb, eller gå på arbetcentrum sen läsa på kvällarna på distans. Blir lite jobbigt. Får ser hur jag gör.

Jag har iaf lagt ut mina böcker från barn och fritidsprogrammet på blocket nu. Va ju tvungen att hoppa av där förra året. -.- Så då får jag iaf ihop till dom nya böckerna jag behöver. :)

Ska ta disken nu sen hämta snuttan på dagis.

Blää vad jag har varit seg nu ikväll. Jag är en morgon/dag människa helt klart! Blir så seg fram mot kvällen. Så jag ska hädanefter ta min träning på morgonen och all städning osv. Blir bäst så. :)

Har föressten kollat runder lite på distansutbildningar på omvårdnadsprogrammet. Har funderat på att utbilda mig till något inom vården länge men har inte gjort det för att ajg varit rädd för att jag inte skullat fullfölja det. Att jag inte skulle orka. Speciellt nu när jag har Melanie. Men ju mer och mer jag tänker på det ju sugnare blir jag. Men det som hade tilltalat mig mest är att utbilda mig till psykiatriker. Den högskoleutbildningen är på två år bara. Men innan dess måste jag ha G i kurser med sammalagt minst 2000-någonting poäng och minst G i svenska A+B, engelska A och matematik A. Och den omvårdnads utbilningen är bara på 1350 poäng + 400 poäng för svenska och det skitet. Då blir det bara 1750 poäng. Så det blir lite svårt sen efter omvrådnadsutbilningen för då måste jag lässa massa kurser jag inte bryr mig så mycket om bara för att få ihop dom 2000 någonting poängen. Ja vi får se.. kan ju gå omvårdnadsutbilningen och se sen ifall jag orkar med resten.

Godmorgon Sötnosar! Uppdaterade som ni ser inte mer igår kväll när jag kom hem. Jag fick en ångestattack, eller nervsammanbrott. Det va ingen panikattack men kändes inte riktigt som en ångestattack häller. Den här känslan va främmande för mig i alla fall. Det har varit rätt mycket som legat och pyrt inom mig denna veckan. Så igår när jag käkade godis och satte i halsen och det tog skit lång tid för mig att hosta upp det, triggade väl det igån atacken. Så älsklingen lugnade mig lite och så tog jag atarax.

Men skitsamma. Idag är det ny dag och nu mår jag bättre. Idag ska älsklingen gå och lana hos hans kompis Anton. Så min mamma kommer hit och umgås. Hon ska bjuda mig på paj. :) Hon får ta med sin laptop också eftersom älsklingen tar med datorn till Anton.

Här är i alla fall lite bilder från igår. :)

Jag innan vi gick till älsklingens föräldrar.

Tog en cider efter maten.

Haha. Melanie posar som vanligt.

Älsklingen vill inte vara med i bloggen men här får ni i alla fall en liten skymt av han. :P

Jävla piss atarax. Dom funkar itne för fem öre. Idag när jag vakna så hade jag bara varit vaken i en halv timme innan ajg fick ont när jag andades. Blev då rädd och blev anfådd och så tänkte jag, nu kommer nog en panikattack snart. Så jag tog 50 mg som är det högsta och inte ett SKIT hände. Ingen lugn och ro. Jävla piss mög. Det är tur att Melanie inte är så gammal så att hon fattar vad jag håller på med när jag hyperventilerar och tror att jag ska dö.

Har precis käkat blomkålssoppa. Det är min nya diet. Soppa till middag och sallad resten av måltiderna. Ja jag vet att det inte är så nyttigt att banta på det sättet men jag vill tappa tre kilo till nyår. Så jag fuskar lite. ;P

Som vanligt är jag inte ett dugg trött. Min mani slog verkligen ut till fullo idag. Jag satt i soffan och tänkte att jag skulle lyssna på min musik i min mp3 och helt plötsligt fick jag ett lyckorus. Blev överdrivet glad och har varit på ett sådant konstigt bra humör där det känns som att inget får mig att bry mig. Helt cool lugn men samtigit speedad och jätte pigg. Hum. Min mani har varit i mer än en månad nu. Det är RIKTIGT länge för att vara mig. Brukar bara vara i typ två veckor.

Well well. Mycket bättre än depressionen i alla fall. Bortsett från sömnproblemet. :P

Har precis tittat klart på filmen "Underworld". Har haft jätte svårt att koncentrera mig på filmen. Jag har faktiskt haft svårt att koncentrear mig på saker jätte ofta nu förtiden. Fattar inte vad det kan bero på. Min medecin för mina mansika faser har börjat hjälpa och jag är inte lika manisk längre. Så det kan inte vara därför jag har svårt att koncentrera mig. Älsklingen tror att jag har damp. Haha. Har ju rätt många raseriutbrott också. Men jag tror inte det. Måste vara något annat.

Humm. Jag hoppas verkligen att detta bara är en dålig dag. För jag har riktigt mycket ångest och har haft rätt mycket idag. Inget speciellt har hänt och ändå mår jag dåligt. Allt är jobbigt och svårt. Men jag hoppas att det har gått över tills imorgon. Så att jag kan bli mitt vanliga jag igen.

Hum.. Jag har bloggtorka. Uppdaterar knappt och .. Jag bryr mig inte? Jag bryr mig kanppt om bloggen längre. Men i och för sig så bryr jag mig inte om något knappt. Jag kom in i en manisk fas efter att Melanie hade föds. Men det var inte den maniska känslan jag var van vid. Jag brukar alltid vara jätte överdrivet glad när jag är manisk men nu är jag mest arg och irreterad. Det kan man också bli men jag har aldrig blivit det. Förräns nu. Och så har jag en sån ihärdig känsla av att jag inte bryr mig om något. Nästan som att jag blivit känslokall. Det är liksom inte så att jag inte bryr mig om att städa, träna osv. Att jag inte bryr mig om att göra saker. För det gör jag. Men känslan av att när något bra som dåligt händer, så bryr jag mig inte. Skit obehagligt. Det finns ingen passion i mig. Inga lyckliga känslor och inga dålig.. Det känns som... ingenting..

Ååh va jobbigt. Jag ska i alla fall börja på min medecin, syperax. Det är en stämningsstabiliserande medecin som ska ta bort dom maniska faserna. Jag försökte sluta helt med att amma innan jag skulle festa så att jag kunde börja på medecinen men det klarade jag inte. I fredagskväll va dom jätte stora och hårda igen. Så jag gav upp. Pumpade ut under natten och nästa dag och började sen amma vart trejde gång igen. Ska ringa till bvc imorgon och be att få tabletter som stoppar mjölkproduktionen. Tills dess får jag helt enkelt lida. För det här humört jag har och har haft i flera veckor pallar jag inte med längre. Så ikväll börjar jag med min nya medecin.

Så nu vet ni varför jag inte uppdaterar lika mycket längre. Så ha förståelse. Det blir inlägg oftare när jag blir bra igen.

Puss på er! <3

Och nu kommer inlägget en av mina läsare önskade. :)

Sjukdomen jag har heter bipolärt syndrom. Det är en sjuk dom som gör att man pendlar kraftigt i humöret. Från att vara depriemerad, till normal, till totalt manisk.

Depression kanske alla vet vad det är. Man känner sig så nere att det känns inte som man har något att leva för. Allt känns tomt och dystert och inget av dom saker man brukar tycka är roligt, är roligt längre. Man sover oftast mycket och äter lite. Man har inte lika mycket sexlust (om knappt någon alls). När man har bipolärt syndrom kan man hamna i en depression för det lilla minsta. Det kan vara att man bara bråkar med någon.

När man är i den maniska fasen är allt glatt och roligt. Ens självförtrooende och självkänsla är på topp och man tror oftast att man kan och klarar mer än vad man egentligen kan. Det kanske låter bra men det är långt ifrån bra. För när man är manisk får man oftast köpfrossa. Man slösar pengar till höger och vänster och får ofta starka impulser som man inte kan stå imot. Man pratar oftast snabbt och tankarna hoppar från den ena till den andra. Man börjar oftast stora projekt som man inte slutför och baserar nästan alla sina beslut på tilfälliga känslor man har. Deta leder till att man gör massa saker man ångrar när man inte är mansik längre.

Sen hur ofta man pendlar mellan dessa faser är från person till person. Innan jag blev gravid kunde jag vara normal i någon månad för att sen bli jätte deprimerad i 3 veckor följt av en mani i 2 vceckor för att sedan bli normal igen. Under graviditeten var jag mest deprimerad eller normal. Jag hade ingen manisk fas då.

Nu är jag i en såkallad mixed state. Jag är manisk och uppåt och prata snabbt och mycket och öppnar mig lätt. Jag börjar få mer sexlust och känner att jag är snyggare än vanligt. Men samtidigt blir jag lätt irreterad och arg och kan snabbt skifta till att bli deprimerad på bara någon minut för att sedan bli mansik igen. Detta gör jag ca 5 gånger per dag. Den här såkallad mixed state har jag inte haft förut utan det har antingen varit det ena eller det andra. Aldrig dom båda två faserna samtidigt.

Men jag går på medecin för detta. Annars hade jag aldrig klarat mig. Jag ska också börja på en ny medecin när jag slutat amma som ska få mig att må ännu bättre. Den här sjukdom är väldigt jobbig för mig men också för min pojkvän och anhöriga. jag är väldigt svår och komplicerad och folk har svårt för att förstå mig. Men dom felsta psykiska sjukdomar går att stabilisera. Och det är det jag håller på med nu. Så vi får se om det blir ännu bättre med min nya medecin. :)

Det där var lite snabbt om min sjukdom men där finns MYCKET mer där till. Men kan du läsa om H Ä R.

Dom här siffrorna möttes jag av när jag gick på vågen. När jag stod i duschen täntke jag "Fan vad jag har blivit smal". Och där har jag beviset. Jag vägde 58 kilo på bb och tänkte då att jag ville gå ner till 56 eller 55 kilo. Och det har jag gjort nu. Utan att jag behövt anstränga mig. ;) Gött! Ska väl gå ner ett kilo till sen har jag den perfekta vikten. Men jag behöver väl inte anstränga mig för det. ^^