Lilio

 

 

För er som inte vet, eller har läst så långt tillbaka i min blogg så har jag bipolär. Det är en psykisk sjukdom som gör att man pendlar i humöret från att vara totalt deprimerad till helt manisk. Deprimerad vet ni säkert alla vad det är men manisk är när man är helt uppe i varv. Tankar som far runt i huvudet och man har massa ideér och vill påbörja massa nya projekt som man inte fullföljer. Gör massa saker utan att tänka på konsekvenserna, sover dåligt osv.

 

Mellan dess "skov" har man tider där man mår som alla andra. Man mår bra.

 

Jag va väldigt destruktiv som tonåring. Hade massa skov så humöret gick upp och ner. Va vilsen och hade en väldigt vild personlighet. När jag va 19 så blev jag så sjukt deprimerad. Har hoppat från pyskolog till psykolog men alla viftade bort det. Äntligen fick jag en som tog mig på allvar och jag fick diagnosen bipolär. Problemet va att jag fick en väldigt låg dos medicin så jag blev deprimerad igen efter några månader. Det kändes som att detta aldrig skulle fixa sig. Att jag alltid ksulle må dåligt. Varför just jag? Varför kan inte jag ha det bra som alla andra? Tack vare min låga dos så va jag deprimerad under största delen av min graviditet. Fick knappt njuta av den.

 

När jag fött Melanie blev jag super manisk och irreterad som fan. Lilla minsta sak och jag flög i luften. Fick YTTERLIGARE en ny läkare och jag testade massa mediciner hit och dit mot det maniska. Finally hittade jag rätt. Men så blev jag deprimerad förra året, IGEN och innan jag nådde bottnen påpekade jag till min läkare att jag kanske borde höja medicinen jag redan hade (som jag trivs bra med) men hon sa nej hela tiden. "Du har max dos". Trots att jag läst att många hade högre. Jag blev till sist så deprimerad att jag inte klarade att ta hand om min dotter.

 

När hon äntligen fattade och höjde min dos så mådde jag bra igen. Satans jävla kärring tänkte jag. Hade hon bara höjt den jävla dosen så hade jag aldrig blivit så deprimerad att jag lämnade bort Melanie. Månaderna gick och jag mådde bättre och bättre. Nu har jag rätt dos medicin, rätt mediciner och mår underbart. Melanie kommer snart hem igen, jag har en underbar pojkvän, utbildning, inkomst. Allt. Allt löste sig till slut.